17 sep 19 år av tillfrisknande från beroende och medberoende
”Livet måste levas framifrån men kan endast förstås bakifrån”
Kirkegaard
Idag firar jag 19 år av nykterhet, vilket känns som en gåva, livet gav mig en ny möjlighet till att leva liv nummer 2 på ett mer medvetet sätt. Jag kan inte säga att det har varit enkelt, det har varit förenat med mycket arbete, ansvar, beslut, smärta, ensamma och oändligt långa nätter, men också med så mycket kärlek. Den starkaste drivkraften har varit mina flickor och att kunna vara närvarande i alla mina sinnen. Att kunna känna, uppleva, smaka, lukta, höra, se, allt i medveten närvaro. Paulo Cuelho skrev i en av sina böcker att enda gången vi är närvarande med alla våra sinnen samtidigt är när vi älskar. Tänk på det nästa gång!
Att skapa förändringar i sitt liv kräver mod och vilja, jag hade inget av dem, men tack vare att jag gick så otroligt mycket på AA de första åren, kunde jag hitta andra som hjälpte mig, som gav mig hopp, som bar mig och visade vägen. Det är svårt att lyckas på egen hand, så en av nycklarna för mig kom när jag vågade börja be om hjälp och berätta hur illa det var. Jag har träffat många fantastiska människor på min väg, vägvisare, kloka, erfarna människor, jag har också skapat ett fantastiskt nätverk utifrån min resa i förändring. Det sägs att eleven möter läraren när det är dags, jag kan bara bekräfta denna klokhet. Vissa kallar det för synkronicitet, andra för slump, själv har jag svårt att tro att alla kloka personer jag har mött under min nya väg kan ha varit en slump.
Vi förstår inte alltid varför saker händer eller drabbar oss, men om vi arbetar på att vara i medveten närvaro med öppna ögon så kan vi så småningom göra vår analys, lägga vårt livspussel och förstå varför vi gjorde som vi gjorde och även komma till förlåtelse och försoning, med oss själva och andra.
Som Kierkegaard så klokt uttryckte ”Livet måste levas framifrån men kan endast förstås bakifrån”
Vi måste våga prova nya stigar för att kunna utvecklas, kliva ur den berömda komfortzonen, våga utmana oss själva, såsom naturen har gjort i 1000-tals år. Gör vi som vi alltid har gjort blir det svårt att få till något nytt.
I början på maj fick jag besked om att jag hade bröstcancer, till min förvåning kom aldrig tankar eller känslor av bitterhet eller orättvisa, däremot kom många tankar om varför. Och, jag får erkänna att mina grundläggande överlevnadsstrategier som jag hittade i mitt tidiga tillfrisknande, kom tillbaka med blixtens hastighet, förnekelse, offer, minimering, isolering (skulle jag verkligen berätta detta för någon).
Jag var/är inte rädd för att jag ska dö (det ska vi alla någon gång), men jag var väldigt rädd för att jag skulle bli törstig och att inte orka eller vilja bestiga ett berg till.
Det har varit en omtumlande sommar och jag har pendlat mellan kärlek, tacksamhet, hopp till djupaste förtvivlan.
Jag genomgick en operation där läkarna fick bort all cancer och de ser det på samma sätt som jag, att jag är frisk. Så nu är utmaningen att leva med och hantera sviterna och sorgen av ett bortopererat bröst och beslutet att tacka nej till en av tilläggsbehandlingarna, nämligen cellgiftbehandlingen.
Det kommer mer om det i kommande blogg.
