04 sep Prattanten
Visst är det bra att ha någon att prata med? Jag har ett enormt behov av att prata. När jag pratar med andra kan jag lyfta lite av min egen smärta från mina egna axlar. När smärtan eller mitt problem är uttalat så är det inte lika stort. Inom mig brinner det, hela brandkåren anlitas och jag håller på att överhättas och kommer till slut sprängas. Så känns det när jag går och gnager något i min hjärna eller i mitt hjärta. Jag vill kasta ut det där ologiska, känslomässiga besväret, det där tuffsiga och fullkomligt knasiga – för inom mig sprider det sig om en epidemi. En lite tanke kan växa och bli en känsla, när känslan gnagt sig fast skapar jag ett beteende. Tänk er det, en liten tanke kan få en att ändra beteendemönster. Oftast sker detta i rask takt likt allting annat i mitt liv. Just DÄRFÖR behöver jag få ur mig det jag går och tänker på, dela med mig, så att jag kan bli förstådd eller lyssnad på.
En prattant är det bästa som har hänt mig, en person som kan vara oberoende från mig, som egentligen inte känner mig men är den som får känna mig bäst, gräva i alla mina dammiga små hörn. Det kan vara en psykolog, en terapeut eller någon annan som kan sätta ord på det där oförklarliga – det som brinner inom mig. Jag äter inga tabletter, jag hatar inte mig själv och jag är inte psykiskt sjuk, det ”behövs” inte (jag menar nu absolut inte att det är något fel att vara det). Men just jag är en fullt fungerade tjej med bostad, jobb och pojkvän – men alla har sina upp och ner , eller som mamma brukar säga ”vi har alla våra demoner som vi fightas med”. Då säger vi hej till prattanten eller pratgubben, det är dags att börja snacka!
Michaela
