07 jul Drömmar om lycka
När jag frågar människor vad som motiverar dem, vad som driver dem, så svarar många: Att vara lycklig. Men hur ska vi någonsin veta vad lycka är om vi inte kan definiera den?
Jag famlar i mörkret och letar efter en odefinierad känsla hos mig själva. Det är bara rus som driver mig, det är bara det som kan få mig att känna. Mitt hjärta är begravt och det kippar efter luft. Släpp mig fri.
Min största rädsla är att vara lycklig. Om jag är lycklig är jag rädd för att dö. Så fort jag är lycklig så kommer jag bli straffad, jag tycker inte att jag förtjänar det, det är enklare så. Jag är rädd för att drömma om framtiden för jag tror att jag aldrig att jag ska få uppleva den. Gång på gång hindrar jag mig själv från att vara lycklig genom att aktivt förstöra för mig själv, jag hatar mig själv, jag väljer fel. Det mest effektiva sättet är att stänga människor ute, jag börjar hata och göra mig själv hatad. Jag är så rädd att jag driver mig själv ner i förstörelse för jag tror att det är det jag förtjänar.
Jag har hört att man ska sträva efter att vara lycklig, det är allt som betyder något. Jag gör det till min drog. Det är livets mening. Det är lyckan som kommer göra mig fri. Att vara fri, att få göra det jag vill, att uppskatta livet när det passerar förbi, inte fokusera för långt fram. De säger att lycka handlar om att njuta av stunden, att uppskatta de små sakerna. Skitsnack, jag drivs bara av det storslagna. Jag har större mål med mitt liv. Lycka är tillfällig kärlek och skapas av mastodont-kickar. Outtröttlig, naiv och blind kärlek, kämpa, kämpa.
Jag letar efter något jag inte vet vad det är. Något jag aldrig känt. Jag står kvar på perrongen och ser tåget susa förbi. Släpp mig fri.
När jag var 14 år visste jag inte hur man var lycklig, jag visste inte hur man älskade. Jag fick lära mig själv på nytt – en kunskap som jag märkt är helt ovärderlig idag då vi måste ”välja” oss själva varje dag. Vi måste älska sig själv och uppdatera lyckan varje dag.
När jag var 18 år släppte jag hoppet om att ha en frisk pappa. Det har varit min största sorg i livet. Att acceptera att jag aldrig mer igen kommer ha en frisk pappa och att det inte finns något jag kan göra åt det. Jag kommer aldrig någonsin ha en frisk morfar till mina barn, jag kommer aldrig ha en frisk manlig förebild i form av en pappa. Det tog mig hela mitt liv att släppa det och smärtan han hade orsakat mig höll på att ta livet av mig. Men det gjorde mig fri. Jag är inte längre ett offer, inget kan längre förstöra mig.
Min lycka är just det. Att vara befriad. Jag är fri att älska vem jag vill och hur mycket jag vill. Nu kan inget stoppa mig. ”Jag skrattar idag, kanske gråter jag sen men jag vill leva i nuet och inte ångra mig sen”. Jag strävar efter att njuta av varje sekund av den enkla anledningen att jag är jag. Jag är inte längre bara lycklig över att jag överlevt, jag är lycklig att jag lever.
Släpp mig fri.
