28 mar Är vi det vi känner?
Mamma (vi) skriver så att fingrarna brinner. Vi skriver en bok tillsammans, boken har arbetsnamnet ”Res dig kvinna”. Vilket namn eller hur, det finns många tankar som väcks hos mig. Förutsätter namnet att vi är på botten och att vi ska ta oss till toppen? Jag funderade lite på vad uttrycket betyder för mig och vem som bestämmer vad botten är, mitt botten kanske inte är någon annans botten. Vad betyder det att må dåligt och hur ska vi kunna definiera det? Det kan ibland vara just det som är problemet för mig, att definiera och sätta ord på vad det är som gör ont. Man känner bara smärtan. Man vet inte var den kommer ifrån eller vem eller vad det är som orsakat den. Man kanske sover dåligt, känner mig stressad trots ett förhållandevis lågt tempo, har ont i magen eller känner ångest och oro. Vilken grupp tillhör man då? Vilken diagnos har man då? Är det jag själv eller någon annan som bestämmer om jag mår dåligt eller bra, är frisk eller sjuk?
Det enda jag vet är att det gör ont, det finns inget öppet sår att slicka på. Det finns inget blåmärke som jag kan peta på och därmed faktiskt lokalisera känslan. Det sitter på insidan. Hur kommer vi då åt den? Hur tar vi hand om den smärtan som sitter på insidan hela kroppen? Vi kan bara göra jobbet själva, men vi måste också våga ta hjälp av andra. Det var mitt största problem när jag var liten. Jag tänkte att det inte fanns någon i världen som skulle förstå hur ont mitt blåmärke på insidan gjorde. Så jag uteslöt den där hjälpande handen, jag förstod mig inte på den, vad skulle den någonsin kunna hjälpa mig med. Jag hade dessutom gått runt med mitt sår på insidan under en väldigt lång tid och började identifiera mig som flickan med blåmärket. När jag väl hade skapat mig denna identifikation så kände jag även att jag förtjänade min identitet och att jag kände mig trygg i den. Jag visste inte vem jag var när jag inte var ledsen. Utan vår identitet är vi ingenting, om vi inte har en identitet kan vi inte tillhöra och ingå i gemenskaper, för där kan en människa utan identitet aldrig tilldelas en roll – få en plats i flocken.
Vi är inte vårt dåliga mående, det finns en identitet och en plats på andra sidan som alla förtjänar. Många som en gång är sjuka men blir friska från sin sjukdom behåller sin roll som sjuk. Sin identitet som sjuk. Vi kanske var den duktiga flickan i den stökiga familjen och ska nu vara den duktiga flickan på jobbet, skolan eller i vår egna, nya familj. Vi kanske var den ledsna och tysta flickan, offret, tapetblomman, hon kanske aldrig släpper sin offerkofta och slutar identifiera sig som ett offer i alla andra sammanhang utanför familjen. Jag har tänkt på det här en del senaste tiden, skillnaden mellan identitet och roll för den som växer upp i en familj där en sjukdom etablerat sig. En roll är inte samma sak som identitet, identitet är det som gör oss till samma person trots att vår omgivning förändras. Varför blir en roll så stark och avgörande i grundfamiljen för ett barn som växer upp i en sjuk familj?
Alla sjukdomar är egentligen psykiska sjukdomar. En människa som är dödligt sjuk kan agera likadant som en alkoholist, man kan känna att man vill dö, ta till flyktbeteenden, skämmas, bli ett offer, elak eller vara oförmögen att fylla sin roll i familjen. Antingen så kommer man starkare ut sjukdomen eller så dör man. Finns det bara av och på? Är det någon som egentligen blir frisk från sin sjukdom i form av att man går tillbaka till ett ”normalt” beteende och levnadsmönster? Jag tror att vi antingen går under eller över. Fan vad vi ska vara friska när vi en gång varit sjuka.
Michaela
