08 feb Medberoende – den lilla flickan
Jag kommer ihåg det som igår. Jag hade smugit ut från mitt rum, bort till kontorsplatsen med utsikt över hela golfbanan och vår gröna gräsmatta. Jag greppar telefonen på skrivbordet och tittar ut över tomten. Allting var så välkammat, vår infart var nykrattad och poolen rensad in i minsta hörn. Innanför vår välputsade fasad så brinner det ett helvete. Och det brinner inne i mig, en liten flicka, 11 år gammal.
Jag skakade i hela kroppen, min svettiga hand krampar nästan när den omslingrar telefonluren. Om han kom in nu skulle han lyfta mig i örat, in till mitt rum igen. Efter några långa signaler lyfter mamma luren på andra sidan, 60 mil ifrån mitt stora, blödande, skrikande hjärta i min lilla barnkropp. Det var tyst en stund, sen frågade hon – Hur mår du lilla hjärtat?
Hela min värld rasade och vandrade genom telefonlinjen till min ny-nyktra mamma. Jag ville inte finnas, jag ville inte leva. Samtalen pågick varje kväll, i ett års tid.
När jag var 12 år gammal flyttade jag upp till mamma i hopp om att allt skulle bli bra. Jag hade inte förväntat mig att hela världen även i Stockholm skulle vara emot mig. Jag hade en så lång väg att gå efter att ha blivit sårad. Det lilla barnet inom mig hade dött och mina år som liten var över. Jag förstod inte varför jag var så fylld av hat och sorg, jag hade kunnat försörja ett helt land med mina känslor. Min kära morbror Mix lovade mig att jag skulle få ett par jeans om jag gick i stödgrupp. Jag spottade ner i bordet och sa att jag vägrade sitta och titta på fula ungdomar som skar sig i armarna. Jag var inte en av dem. Jag mådde inte så dåligt.
Ändå så gick jag på första mötet för att få de där jeansen, jag gick igen, igen och igen. Jag fick lära mig något väldigt värdefullt första gången jag var där. Något som förändrade hela mitt liv. ”Antingen går man över eller så går man under”. Jag valde precis där och då att jag ville leva och jävlar vad jag ville leva. Jag skulle maxa livet till 110 procent. Jag skulle bli bäst på att vara jag, Nu. Livet handlar inte om att överleva, det handlar om att leva.
