16 sep Kärlek
För några år sen visste jag inte så mycket om kärlek. Jag visste inte hur det skulle kännas i magen när jag tog emot eller upplevde kärlek från mina föräldrar. Jag visste inte hur det kändes att bli älskad av en man/kvinna. Mina föräldrar älskade mig, men känslorna var så förvrängda och visades på de mest otänkbara sätt att mitt hjärta inte kunde sortera. Mamma visade sin kärlek genom att ställa sig imellan mig och pappa. Hellre hon är mig tänkte hon. Hon var ofta okapabel att visa att hon älskade mig när jag behövde det som mest, trots att det var det enda hon ville. Jag lärde mig stava till ”jag älskar dig” på fyra olika språk när jag gick i mellanstadiet, men jag lärde mig aldrig hur det skulle kännas och det tog lång tid innan jag visste vad det innebar.
Det finns en positiv sak med att inte har blivit lärd från början vad kärlek betyder, hur det ser ut och hur det känns. Det är att man får bestämma det precis själv. När jag var 12 år visste jag en sak, egentligen två, kärlek skulle inte se ut som det mina föräldrar oftast gav mig och den skulle inte se ut som det som fanns mellan mina föräldrar. Den kärleken styrdes bara av osäkerhet, otrygghet och för stora egon.
Jag hade fått beskrivit för mig att kärlek var den ultimata känslan i hela världen att känna. Det ultimata tillståndet. När man skulle hitta kärleken skulle man vara fri. Man skulle slippa undan samhällets norm om att det är dåligt att vara 35-årig kvinna, singel och barnlös. Att bevisa sin kärlek för varandra såsom giftemål eller barn ska vara det finaste vi kan ge varandra i livet.
När jag var 15 var jag redo, jag hade läst och fått berättat för mig hur det skulle kännas!! Kom igen nu då, var va han?? Min prins på sin vita häst. En dag kom han, min första pojkvän, dock inte ridandes på en vit häst, mer gåendes med ett bar för stora baggy jeans och en cigg i mungipan. Men han var snygg, charmig och rolig, inget jag hade drömt om, men han såg mig. Det var som en käftsmäll. Kärlek var precis tvärtom, det var förknippat med osäkerhet, sömnlösa nätter, en evighet av väntan efter msn-fönster som skulle poppa upp. Han sårade mig. Han dejtade min bästa kompis samtidigt som jag. Skulle det vara såhär?
Varför skulle jag ha kärlek i mitt liv om det ändå inte infriade den där lyckan alla hade pratat om?
Mamma sa en väldigt klok sak till mig som tonåring som har följt med mig hela livet och verkligen präglat den jag är idag. Du kan aldrig bli älskad mer än vad du älskar dig själv. Därför, måste du börja älska dig själv innan någon annan kan ges möjligheten. När vi är där och står trygga i oss själva orkar vi med den där enorma orkanen som kärlek för med sig när den sveper förbi i vårt liv.
Min syn på kärlek förändras hela tiden. Den formas och utvecklas med den jag är. Den är inte skriven i sten och oanpassningsbar. Idag är den en känsla i magen, en trygghet i hjärtat, en enorm förståelse och en liveshow i regnbågens alla färger. Vad är kärlek för dig?
M
