13 mar

Boken ”Res Dig” är nästan klar

I över 2 år har jag arbetat på att få ihop boken ”Res Dig”, en bok som ska hjälpa andra medberoende att ta sig ur sitt fängelse. Jag har kokat ner utbildningar, seminarier, workshops, forskning, litteratur, allt klientarbete och egen erfarenhet i en metodbok som jag är stolt över.

Jag har testat materialet på ett antal klienter och grupper och känner att det är hållbart och min övertygelse är att boken kommer att kunna hjälpa många som är medberoende ur sina upptrampade stigar och beteendemönster.

Att komma ur ett medberoende är en process och det finns tyvärr ingen quick-fix. Det krävs mod, beslutsamhet och hårt arbete. Bokens material är varvat med inslag av röster ifrån personer som har gjort sitt jobb och kommit ur sitt medberoende, tanken är att så många som möjligt ska kunna känna igen sig.

Den här texten är ett litet smakprov på vad vi kommer se av flera personer som skriver i boken. 

Jag har hållit min mamma i handen sen dagen jag föddes och jag har alltid älskat henne med hela mitt hjärta. När hon började må dåligt och därefter dricka visste jag att det var mitt ansvar att få henne att bli glad igen, för jag visste att jag kunde, jag var en av de få människor i hennes liv som fick henne att le sådär lyckligt från insidan av kroppen och inte bara med ett påklistrat leende på läpparna. När vi föds så står vi inför en livslång återbetalning till våra föräldrar, främst vår kära mamma. Det är hon som har gett oss liv, burit på oss i nio månader och älskat oss villkorslöst. Det är så, alla mammor älskar, vissa har bara mindre förmåga att visa det. Så småningom blir vi föräldrar till våra egna föräldrar, de blir sjuka, äldre och tappar ibland uppfattning om tid och rum, får problem att röra sig, glömmer saker och kissar på sig, de blir ett barn igen. Då känner vi ansvar att ta hand om våra egna föräldrar. Dessa beteenden brukar vara åldersrelaterade men när jag var 6 år och min mamma 37 så blev jag mamma åt min egen mamma. Hon betedde sig precis som ett litet barn, eller en gammal tant. Hon hade svårigheter att gå, prata, köra bil och arbeta. Min mammas problem var inte åldersrelaterade, hon tillhörde en av de 300 000 personer som är alkoholberoende i Sverige.

När ni läser det här kanske ni tänker ”men varför slutade hon inte bara dricka”? När jag var liten tänkte jag precis samma sak, varför kan mamma inte bara välja mig istället för vinet som gör henne så himla konstig. Kan hon inte skjutsa mig till skolan på morgonen istället för att dricka, kan hon inte sluta kräla runt på golvet om kvällarna och gå och lägga mig istället för tvärtom. Det min mamma kände, kände jag, i min lilla barnkropp så bar jag på alla min mammas känslor. Hon bar på tillräckligt med sorg, hat och ångest för tjugo vuxna människor. Alla de känslorna bar jag på i mitt hjärta, jag ville till varje pris att min mamma skulle må bra, för då mådde jag bra. Glad mamma, glad Michaela. Ledsen mamma, ledsen Michaela. Vi levde i symbios.  

När mamma blev nykter läktes en del av mig men jag var långtifrån hel. Min mamma flyttade ifrån mig när jag var 9 år gammal, då trodde jag att hela min värld skulle gå under, jag ville inte leva utan henne trots att hon var sjuk. Tre år senare när jag flyttade till mamma började jag förstå att jag var tvungen att gå samma väg som hon gjort för att hitta tillbaka till vad som var jag. Eftersom jag hade känt hennes känslor hela mitt liv så hade jag ingen aning om vem jag var. Jag visste inte vad som var mina egna känslor och vilka som var alla andras. Jag gjorde vad som helst för att passa in och för att få människor att älska mig. Det höll inte särskilt länge, jag var tvungen att börja gräva i mitt svarta tomma hål som fanns inom mig och hitta vad som var jag. Vad tyckte jag egentligen om att göra? Jag hade spenderat hela mitt liv med att tillfredsställa andra och anpassa beteende, så jag hade ingen aning om vad jag egentligen tyckte om. Vad/vem är Michaela? Är det att vara glad, framåt, tyst, blyg, osäker, intelligent, kreativ?

När man kommer ur ett medberoende så finns det ingen bättre känsla än att få vara sig själv. Varje dag när jag vaknar är jag lycklig, jag känner mig fri och har en helt obeskrivlig livsglädje. Jag är jag och ingen kan ta det ifrån mig, jag är inte längre bunden och anpassad till någon annan. Jag är Michaela.