Tack Sven Andreasson

Tack Sven Andreasson

När ska vi sluta att försvara och försköna alkoholen?

Tack Sven Andreasson, Camilla Kuylenstierna och Anders Hammarberg som har skrivit artiklar som belyser hur många människor i Sverige som har ett problem med alkohol.

Den här debatten väcker så många frågor. Vi kan tex fråga oss om det är meningsfullt för enskilda forskare att publicera sina åsikter i massmedia. Vad är meningen med att argumentera för en liten studie som kanske omfattar några hundra personer och som gjorts i något år, när det står emot många miljoner nyktra alkoholister som i decennier vittnar om motsatsen? Det finns säkert några vinnare. Forskarna får egen publicitet och får stå i rampljuset lite. Det finns inom beroendeproblematiken alltid några gränsfall och dessa kommer säkert att kunna lära sig att använda droger (alkohol är en drog) kontrollerat. Men för den största mängden beroende som kämpar för att överleva är den här informationen cynisk. Den kommer att förstöra och försena möjligheterna för missbrukaren att få ordning på sitt liv. Fler kommer att dö innan de lyckas bli nyktra. Fler familjer kommer att haverera. Mer olycka och lidande kommer att generas. Är det värt det? För att ett litet undantag ska slippa avstå från ”ett glas vin till maten”, något som vi andra inte saknar? Är det verkligen ansvarsfullt ur ett folkhälsoperspektiv?

Sven Andreasson skriver att 250 000 människor i Sverige har ett alkoholberoende men är socialt fungerande med arbete och familj. Han uttrycker även att det inte behövs en nolltolerans för att komma tillrätta med sin överkonsumtion av alkohol om man är alkoholberoende.

För det första så skulle jag vilja påstå att det inte går att vara socialt fungerande i arbete och familj om man har ett alkoholberoende. Gör man ett sådant påstående så kan man inte ha någon insikt i hur det ser ut runt omkring en person som är beroende av alkohol. Jag undrar hur många barn eller partners som lever tillsammans med en alkoholist Sven Andreasson har träffat, eller hur många arbetsgivare och arbetskamrater han haft kontakt med. Frågan är vad han har baserat sina studier och forskning på?

Jag har träffat tusentals vuxna och barn som har vuxit upp med en eller två föräldrar som dricker för mycket. Alla som jag har pratat med berättar om hur det har påverkat deras liv och gett dem negativa konsekvenser. Om man har någon som helst inblick i dessa ”socialt fungerande familjer” så vet man att det ofta råder mer eller mindre misär. Har man den minsta kunskap om anknytningsteorier, prägling (social och psykologiskt), schema-programmering och hur ett barn upplever en förälder som är påverkad, så förstår man vilket kaos och förvirring som barnet utsätts för i en familj där en eller båda föräldrar dricker för mycket.

Däremot är jag väldigt tacksam över att frågan lyfts och om vi kan få fler människor att våga prata om alkoholberoende och söka hjälp. Då kanske vi även kan hjälpa en del av de 500 000 barn som växer upp i Sverige idag med missbruk i sin hemmamiljö.

Det blir lite ihåligt när man läser artiklarna som Sven Andreasson och Anders Hammarberg har skrivit angående alkoholberoende. Visst kan de som är ”lätt alkoholberoende” säkert dricka någorlunda kontrollerat, men till vilket pris, och vad var egentligen anledningen till att de drack för mycket, att dricka för mycket är en flykt och vad är det vi flyr ifrån? Vi glömmer lätt bort att se till helheten. Alkoholberoende är en livsstilsrelaterad sjukdom. Camilla Kuylenstierna talar om att det vore klokare att hjälpa människor att välja ett annat sätt att leva. Om vi har problem med hjärt- och kärlsjukdomar får vi rekommendationen att se över hela vårt liv, hur vi äter, motionerar, sover, stressar, hur hela vårt livspussel ser ut. Samma sak gäller om vi överkonsumerar alkohol, även där behöver vi se över alla delar i livshjulet.

Alkoholen kan vara ett fantastiskt bra hjälpmedel, den kan hjälpa oss att slappna av, göra oss mer sociala, glada, utåtriktade, pigga men den kan också ha en rad förödande konsekvenser för ett stort antal människor som har en ökad sårbarhet när det gäller toleransen av alkohol, såsom våld, misshandel, vanvård, fysiskt och psykiskt dåligt mående, dåliga relationer i familjen och på arbetsplatsen.

 Forskningen vet idag att de flesta av våra sjukdomar är genetiskt betingade, detta gäller även sårbarheten för att utveckla ett alkoholberoende. Lägger man dessutom till den livsstilsbetingade miljön, t ex sociala faktorer som att det finns mycket alkohol konsumtion under uppväxten och/eller dysfunktionella mönster så ökar risken avsevärt för att själv utveckla ett beroende eller hamna i ett medberoende.

Den dysfunktionella familjen kan se väldigt fungerande ut på utsidan, familjemedlemmarna i denna familj är experter på att visa upp en snygg och fungerande kuliss.

Jag skulle vilja komma tillbaka till alla de barn som växer upp med en eller två föräldrar som överkonsumerar alkohol. Barnen blir som regel påverkade redan efter att föräldrarna dricker ett par glas. Föräldrarna blir otydliga och det skapar en osäkerhet och otrygghet hos barnen. Dessa barn är som vuxna överrepresenterade i vården, i form av psykosomatiska sjukdomar, ångestproblematik, depressioner, utbrändhet och missbruk.

Jag ifrågasätter att det ska vara en självklar rättighet att dricka alkohol i alla läger. Varför är det inte en självklarhet att ha en alkoholfri tillvaro där det finns barn.

Madeleine
madeleine@nyasteget.se