29 dec Att överge sig själv
Som barn inrättar vi oss i familjen, efter familjens form, regler, beteenden och struktur. Är det oordning i strukturen eller är beteenden i familjen diffusa inrättar sig barnet efter det också. Barnet kommer att göra vad som helst för att vara lojal mot familjen, för att passa in. Växer barnet upp med dysfunktionella mönster (som vid missbruk), utvecklar barnet tidigt olika typer av överlevnadsstrategier, såsom att vara till lags, anpassa sig, vara duktig, dra till sig uppmärksamhet för att dölja hemligheter i familjen, genom att vara hjälte, vara duktig i skolan, i någon idrott eller utveckla någon annan färdighet, barnet kan också spela teater, vara clown eller bli bäst på att vara värst. Genom att gå in i olika roller tappar barnet kontakten med sitt Jag och överger därmed sig själv.
När barnet växer upp tar det med sig sina roller, om hon/han utvecklar ett beroende eller medberoende, (vilket är högst troligt om man växer upp i en dysfunktionell familj och inte får hjälp), överger hon/han sitt Jag ytterligare en gång, för då ger man upp sitt Jag till missbrukarpersonligheten, som när den utvecklas, blir mer och mer dominant och tar över Jaget. Missbrukarpersonligheten ser likadant ut för den medberoende då den medberoendes liv är styrt av den beroende. Som medberoende lever man i samma förnekelse som den beroende.
När jag känner mig övergiven, när jag upplever att jag är övergiven av min mamma, pappa, syster, bror, partner är det bara en illusion, för den som egentligen har övergivet mig, är jag själv. Jag övergav mig själv som barn för att passa in, jag övergav mig själv till? mitt missbruk eller mitt medberoende, eller både och. Därför är det bara jag själv som kan hämta hem mig själv igen, räddaren är jag själv, vilket blir en fantastisk upptäckt, när jag kan koppla ihop den upptäckten intellektuellt och känslomässigt. Äntligen kan jag hitta hem
