12 okt Jag längtar efter mig själv
”Jag längtar efter mig själv”, jag har lånat uttrycket ifrån en av de underbara kvinnor jag har träffat genom mitt arbete.
Det är lätt att tänka tankar som ”var tappade jag bort mig själv”, ” när blev jag överkörd” eller ”jag vågade inte ta plats”. Inget av det där stämmer på mig, för sanningen är den att jag har aldrig vetat vem jag var, vad jag tänkte eller vad jag kände.
Resan genom livet handlade om en längtan, en svart sugande tomhet som jag fyllde med diverse flyktmedel. När kraschen så småningom var ett faktum, var det bara spillror kvar. Jag famlade i mörkret och visste inte vad jag skulle leta efter. Det enda jag kände till var tomheten, smärtan, förnedringen, självföraktet.
Jag reste mig, ett litet steg i taget, framåt, fick mig mer och mer nyfiken på livet och på mig själv.
Idag lyssnar jag lite mindre på andra och mer på mig själv, jag är på väg hem. Hemma där jag kan känna mig hel och kärleksfull.
Jag älskar när jag är i kontakt med mig själv för då väljer jag utifrån hjärtat och inte utifrån intellektet.
